Här var den visst! Om ni orkar läsa...
Backa bakåt
Backa bakåt, tänk på resten, tänk på alla minnen som du kommer att lämna efter dig. Jag vill inte vara någon smutsig fläck som ni vill sudda bort med änden av era pennor, vänd på den och skriv en bra historia istället. Eller är det kanske jag som måste göra det. Ingen annan än jag som kan ändra på det, jag har makten, jag har begäret. Det låter nästan som att jag skulle vara beroende av det, som cigaretter. Nikotin. Ett konstant behov av att tillföra något slags gift som susar i kroppen. Säg bara stopp, säg stopp för dig själv. Det är ju bara du som kan göra det. Det är så alla säger till mig i alla fall, önskar jag kunde säga det själv. Rättare sagt, göra det själv.
Jag vill inte vara någon idiot som blir stämplad. En tjock jävla text rakt i pannan, blottad, så att alla ser – där är han, den kriminella idioten. Fuck it, jag försöker ju, fan jag orkar inte höra mer på tjatet. Låt mig vara. Tjatet får mig att vilja dra, gömma mig, begrava mig, men samtidigt blotta mig mer. Gång på gång går jag i fällan. Snor en bil där, misshandlar någon där, som en drog. Våldet föder mig. Det är min föda, jag vill ha mer och mer. Finns inget stopp. Det enda som får mig lugn är drogerna, det enda som får mig trygg är Du. Jag sviker Dig, men jag älskar Dig. Mitt eget kött och blod. När hon slängde ur sig dom orden:
” Vilken genomrutten människa du är! Varför kan du inte bara försvinna till en annan planet, vem fan är du egentligen? Jag är så jävla trött på ditt ansikte, din röst, din lukt, allt. Du förstör ju för fan för mig, för alla. Du är så jävla misslyckad. Du lär ju sitta här om tio år med skulder upp till öronen och med oäkta barn. Du har ju redan begränsat din framtid. Kan till exempel inte skaffa körkort på några år, inte åka till USA, inte åka som au pair, inte jobba som polis, brandman eller väktare. Du är dömd, och det är din egen förtjänst. Jag tycker inte synd om dig överhuvudtaget. Råna en bank för fan. Det lär väl inte dröja länge tills du våldtar någon, och då, då är du död i mina ögon. Du är som en liten unge som slänger ur sig sådana skitsaker.
’Ni är inte min familj. Mina vänner är min familj. Vart är pappa? Jag lever ett tufft liv, jag bor i förorten. Jag är en gangster.’
Patetiskt, skriv en raplåt för fan. Varje natt. VARJE natt, så super du dig full och kommer hem och härjar. Mamma vaknar, alla gapar. Ingen kan sova.”
Jag vet ju, jag vet ju att Du har rätt. Det är jag som gör fel, men det hindrar mig inte från att bli förbannad. Ilskan rinner genom mitt blod, vårat blod. Jag hamnar i någon slags försvarsställning, en försvarsställning som inte verkar som en sådan. Mer som ett hot. Hotfullt blåser jag upp mig, jag ser ner på Dig. Men Du är inte den som backar, vi är lika där. Ingen ger upp, men jag tror också att Du vet vart Du har mig på den punkten. Jag skulle aldrig lägga en hand på Dig. Skulle aldrig röra Dig.
Men det är klart att det råder någon slags tvivel när jag puttade Dig. Du är ju rädd, det ser jag ju. Snabbt suger jag i mig det och utnyttjar situationen. Varför måste Du provocera mig, Du vet ju hur jag blir. Vill inte göra Dig illa, jag puttar undan Dig, tar jackan och drar som vanligt. Måste slå i något innan hjärnan exploderar.
Andas. Jag kan inte andas i det där huset. Jag vill kunna göra det, men jag kan inte. Det är för mycket skit där inne. För mycket som har hänt. Det ligger i luften som ett tjockt ogenomträngligt moln. Det kryper under skinnet på mig, som att det vill gräva sig in någonstans, djupt. En inkräktare som vill bygga bo och aldrig ge sig av. Jag vill inte ha det där, då kanske jag aldrig blir av med det. Jag tror det kallas ångest.
Jag är rädd för ångesten. Det är min värsta fiende. Den kan smyga på mig när som helst, vart som helst. Sen finns det ingen återvändo. Jag hatar den. Jag vet fan inte hur jag ska få den att försvinna. Kanske kan Du hjälpa mig? Du vill inte hjälpa mig. Du hatar mig nu.
Fuck, det är bara jag. Jag är helt ensam nu, jag och mina droger. Vad kan vi åstadkomma? Inte ett jävla skit tror jag. Måste sätta upp ett mål. Jag måste få ditt förtroende tillbaka. Jag måste få dig att älska mig igen. Får inte backa bakåt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar