Det bara kommer över mig ibland.. Likt en tsunami som vänder i ett svart ihåligt hav. Vad hände egentligen? Först var jag där och nu är jag här. Vad har platsen egentligen för innebörd?
Varför lever jag inte? Eller gör jag det?
Jag hatar min otroliga medvetenhet. Den får mig att känna som att någon pressar, trycker och kramar åt mig inifrån, och säger; såhär Lina, det är såhär det är, gilla läget.
Men jag gillar inte läget. Jag längtar. Jag lever i ett liv av längtan, en längtan att komma bort, en längtan som känns som en livstid, en evighet. Sen slår det mig vad jag har bestämt mig för, och det stämmer inte in på mitt agerande.
Jag har sysselsatt mig och utökat min kreativitet inom mina områden, men inte funnit några svar. Det känns som att jag väntar på något, som aldrig kommer att komma. Mina tankar är som små bollar i en tunna, med ett lock av bly, där dom bara studsar runt runt utan att landa. Jag vill att dom ska stå blickstilla, som ett ord, precis som i böckerna jag läser. Då kanske jag skulle hinna med att förstå.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar