Där knäckte vi den nöten jag och min bror, jag skulle säga att det är bokstavligt, jag är nog inte riktigt i denna värld. Och herregud vad jag älskar honom, han är den roligaste personen som lever.

That's it.
Det här är jag.

Fan jag missade bussen till jobbet...

Mitt hår har blivit jättejättelångt nu.. Det är väl så jag ser hur tiden har gått, eftersom jag blandar ihop dagarna. Det sträcker sig ner i svanken. Tre månader sen jag åkte ifrån Gotland, vet dock inte när jag klippte mig senast. Fyra månader sen kanske...

I helgen kommer Filip hit. Gud, vad kul!! Saknar honom supermkt!

Sandra

Snyggt, mkt snyggt.

Jag var där ikväll igen.

I helgen däremot, så har jag varit på landet och filosoferat. Jag och pappa spelade min låt för Saras släkt. Så jag har nu sjungit för första gången framför ngn, det kändes rätt soft.
Fick ett ryck och smsade Jenny, så vi ska börja spela lite ihop. Om allt går som det ska. Hon var aspå i alla fall.

Har läst ut min bok nu. Den förändrade nog mitt liv lite grann också, den var hur grym som helst. Har börjat på en ny nu, som känns som en barnlek i jämförelse.

Men herregud vad jag öppnar mig här på internetetet.

Jag pratade precis med Garpenskog i två timmar på telefon. Det var askuvl. Vi måste fan hålla bättre kontakt. Vi pratade massa minnen också, från både Gotland och Åland, fan vad vi hade kuuuul jag har aldrig någonsin mått så sjukt bra som jag gjorde på Gotland. Saknar alla så otroligt mycket...
Jag hoppas att våran visit där bli av till hösten :)

Jag filosoferar

Det bara kommer över mig ibland.. Likt en tsunami som vänder i ett svart ihåligt hav. Vad hände egentligen? Först var jag där och nu är jag här. Vad har platsen egentligen för innebörd?
Varför lever jag inte? Eller gör jag det?
Jag hatar min otroliga medvetenhet. Den får mig att känna som att någon pressar, trycker och kramar åt mig inifrån, och säger; såhär Lina, det är såhär det är, gilla läget.
Men jag gillar inte läget. Jag längtar. Jag lever i ett liv av längtan, en längtan att komma bort, en längtan som känns som en livstid, en evighet. Sen slår det mig vad jag har bestämt mig för, och det stämmer inte in på mitt agerande.
Jag har sysselsatt mig och utökat min kreativitet inom mina områden, men inte funnit några svar. Det känns som att jag väntar på något, som aldrig kommer att komma. Mina tankar är som små bollar i en tunna, med ett lock av bly, där dom bara studsar runt runt utan att landa. Jag vill att dom ska stå blickstilla, som ett ord, precis som i böckerna jag läser. Då kanske jag skulle hinna med att förstå.