Det här ploppade ur min hjärna idag. Mycket märkligt.


Pesten. Parasiter. Tar av det som inte är vårat, riktiga energitjuvar.
Vi lever inte i symbios med någon.
Ta blommor och bin, där har vi ett praktiskt exempel på symbios i högsta grad. Den symbiosen har för oss blivit en symbol, en metafor - för sex.
Sex skulle nog kunna vara det enda samspelet i "vår" natur. Å andra sidan, symbios skulle det endast vara om båda parter nådde toppen samtidigt. Och låt oss nu vara ärliga, hur ofta sker det?
För dom som går och trampar i samma spår år ut och år in, vart finns motivationen till samspelet? Jag skulle då inte finna den om jag stannade kvar här.
Man skulle kunna säga att vi äter upp oss själva. För det finns inget samspel, och hur lyckas man få 6 miljarder människor att få motivationen till ett samspel innan polarisen smälter? Eller innan solen slocknar?
Vi är som fästingar, vi fyller ingen funktion. Vi suger ut det andra har men ingen/inget drar nytta av oss.
Nu tror ni säkert att jag är självmordsbenägen och hatar mänskligheten. Tänk om. Jag är realist.

Rätta mig om jag har fel men det finns bara ett par saker som man lever för (och det är tur att dom kickar in hårt när dom väl kickar in):
Två känslor, abstrakta:
Kärlek och glädje - Långvariga, väldigt svåra att få tag på så håll i hårt när ni hittar dom.

Konkreta:
Alkohol, knark och läkemedel - Tillfälliga, lätta att få tag på, förvränger verkligheten och ger dig en kortvarig bild av dom abstrakta tingen. Fastnar du för dessa lyckorus kommer du förmodligen ha ännu svårare att nå dom abstrakta.

Så, var på din vakt. Sopsortera också :)